I över 10 år har vi hängt ihop! Gått igenom det bästa men också det värsta livet har att ge. Men inte förrän nu eller egentligen sedan vi fick barn har vi verkligen börjat fundera på hur håller vi våran relation vid liv. Vi är trötta, stressade brottas varje dag med att vara det bästa föräldrarna, samtidigt som det ligger någon form av rädsla för att förlora Liora, varandra, det vi hade och det vi har. Vi har alltid vart de spontana personerna som älskar att göra allt och framför allt det som våra respektive gillar. Jag spelade tv-spel i timmar och Kevin gick med mig på smöriga konserter som Boys 2 Men. Man ville och man gjorde det för den man älskar. Hur gör man nu när det spontana helt plötsligt inte längre är möjligt? När det första vi tänker på när vi vaknar är vår dotter. När vi bara vill vara med henne hela tiden men sakande av varandra bara blir större och större!Jag kan någonstans förstå att skilsmässa är något vanligt, för det innebär att varannan vecka, var 3:e dag eller hur kan väljer att lägga upp de mellan varandra så har man egentid, man får vara sig själv, sova och allt det man längtar efter. All irritation som kan växa mellan varandra för man kan bara bli arg eller skylla på varandra, tär på relationen. Hur åtrår man någon som man är fly förbannad eller irriterad på? Hur vårdar vi våran relation på bästa sätt? Avsätt tid säger dem! Men när man gör de tänker man bara och saknar sina barn (iallafall jag). Jag önskar att jag kunde ge svar på allt detta till dig som läser men jag kan inte det för jag är mitt i det och försöker knäcka koden. Jag skaffa inte barn för att sluta spendera tid med den personen som var den ända anledningen till att jag ville ha barn. Hur tänker ni? Hur gör ni? LOVe Markiz
