Efter en tuff första ivf-behandling med nässpray, sprutorna, äggplock och allt för många besök hos läkaren sattes ett ägg in och den 17 maj kom plusset! – Vi skulle gifta oss bara några veckor efter. Det var bara vi som visste att den växte där inne till och med vecka tolv, när vi kunde slappna av. Då den största missfallsrisken var över och vi kunde äntligen började ställa oss in på att bli föräldrar i januari 2017. Vi pratade namn och kände oss så lyckliga. Den här kampen, var den äntligen över nu? I vecka 19 gjordes ett rutinultraljud och på en sekund förändrades allt. Fostret saknade urinblåsa och hade tydliga avvikelser på njurarna. Läkaren berättade att det inte fanns något fostervatten i min mage. Njurarna fungerade inte och eftersom fostervattnet saknades skulle barnet inte kunna få någon andnings eller rörelsefunktion. Om barnet ens överlevde väntade en framtid med dialys, och de första två levnadsåren skulle komma att tillbringas permanent på sjukhus. En njurtransplantation var en förutsättning för att kanske överleva. – I samband med celldelningen så hade det blivit fel vid njurarna. Det händer två till tre gånger per år, och vårt barn var ett av de drabbade. I sjukhuskorridoren mötte jag en mamma med sitt barn i vagn. Det var slangar överallt. Vi kunde inte vara egoistiska i det här – det är också en del av att vara förälder. Vi bestämde sig för att avsluta graviditeten och eftersom hon nu var i så långt gångna skulle jag tvingas föda barnet. Jag skulle få ta tabletter i fyra omgångar ihop om att sätta igång förlossningen. – När jag skulle ta den första dosen fick jag panikångestattack. Min mamma bad om något lugnande till mig, jag fick morfin. – Jag skulle gå igenom en förlossning, men det skulle inte finnas något att ta med sig hem, bara en tomhet. Tillbaka på ruta ett. Det enda jag önskade var att få gå tillbaka till att bära mitt barn. När värkarna sedan startade var det nästan skönt att det gjorde ont, för den fysiska smärtan bekräftade den psykiska smärtan. Timmarna gick och till slut, vid insättning av den tredje omgången tabletter, var det dags att krysta. – Jag såg blodet och fick panik, för jag insåg att nu var det snart över. Kevin, min mamma och min syster var med mig. Jag krystade i en och en halv timme. Till slut skrek jag att ”Nu kommer han – min son”. Jag vet inte hur många gånger jag skrek ”Förlåt mig!”. Detta är en otroligt tung dela av mitt liv men för er som frågat om vad som hände min först födda så kan ni lyssna på ett poddavsnitt där jag delar med mig av min och Kevins resa genom IVF och avbrytandet av graviditeten. [caption id="attachment_742" align="alignnone" width="810"] Foto: Angelica Zander[/caption]
