Hej alla! Jag måste börja med att ursäkta min frånvaro här på bloggen! Jag vet inte vad som hände men allt bara kom över mig, det börjar närma sig och det känns både verkligt och overkligt samtidigt som det helt plötsligt påminde mig om hur sårbart allt är och hur lätt allt kan tas ifrån en. Nu är allt bra och jag är så otroligt tacksam för det men jag kan inte sticka under stolen med att jag känner en oro och rädsla. Inte hela tiden men det ligger där och bubblar och det senaste veckorna har det varit mer påtagligt. Jag har liksom bara börjat gråta eller bara sovit bort dagarna och jag tänker så otroligt mycket på Marvin<3. Så jag har bara fokuserat på att må bra och att dela den här tiden med Kevin och mina nära. Utan Kevin och min nära vet jag inte vad jag hade gjort. Dem ger mig så otroligt mycket styrka och är helt fantastiska när det kommer till att öppna upp fönstret till det positiva, det är ibland "Tough LOVe" men det är Love! Nu fokuserar vi självklart på framtiden och det som snart ska komma till oss och det känns som att den här svackan som jag hamnade i var behövlig. Jag längtar så otroligt mycket efter att få se vem hon är och ser så fram emot sensommaren och resten av livet med henne och Kevin. Sen att jag vaknar upp varje morgon och bara möts av att alla BB är fulla och att jag får smått panik över vart FAN vi ska födda det är en annan sak! Hur fan ska det gå det här. Kanske ska ta dit min mamma hon vet ju hur man gör efter 7 barn och det har jag ju även ett kvitto på från Marvins födsel. Ni skulle sätt henne på förlossningen! Barnmorskorna och sjuksköterskorna hade inte en chans mot henne. :D <3 [caption id="attachment_1304" align="aligncenter" width="708"] Jag de senaste veckorna! Som en stranda val i soffan :O[/caption] LOVe Markiz
