När jag tittar på dig lyser mitt hjärta upp och kärleken till dig kan inte beskrivas med ord. Det hände något för några veckor sedan som triggade mig och framkallade ångest, oro och en enorm sorg. Jag vet inte exakt vad det var men de senaste veckorna har allt som vi gick igenom förra året kommit tillbaka och det har känslomässigt känts precis som när vi fick veta att vi skulle avbryta graviditeten. Jag har försökt vara stark för Lioras skull och försökt fokusera på vart vi är nu och vara tacksam och lycklig. Men det har vart otroligt svårt. Jag har drömt mardrömmar varje kväll, drömmar där jag förlorar de människorna jag älskar på olika sätt. Det gick så långt att jag blev rädd för att sova, så när kvällen kom och jag lagt Liora blev ångesten så stark att jag inte längre kunde hantera den. När jag var med Liora på dagen och hon var vaken tänkte jag inte på det lika mycket men så fort hon somnade tog det över. Vissa dagar har jag varken duschat eller borstat tänderna, allt fokus har legat på att ta hand om Liora. Igår var första gången på länge som jag kände mig lite piggare och idag känns det också helt ok. Igår gick vi långa promenader och bara hade det mysigt. Jag känner mig ibland otacksam till livet när jag säckar ihop på det här sättet men jag kan inte hjälpa det. Det som hände oss förra året kom ikapp mig känslomässigt och det känns som jag sörjt förlusten av Marvin på nytt. Kan det vara så och kommer det att vara så hela livet ? Att det kommer och går? Kommer det isåfall bi lättare eller kommer det vara fortsatt så tungt? Jag är omgiven med så mycket kärlek från både familj och vänner, så tacksam för det <3 I december ska vi ut och resa, min bästa vän och Lioras gud mamma ska gifta sig. Så vi vi har lite att fixa innan dess och mycket har halkat efter nu när jag inte vart helt 100 känslomässigt. Några tips på vad man måste ta med sig när man reser med en 4 månaders bebis? Love Markiz
