Medan min fru sover! | Markiz Taintons blogg

OK!

Min fru har tagit sprutor, tester, undersökningar, åkt fram och tillbaks till gyn,gått igenom operationer, sovit dåligt, haft en hormonel resa, gråtit, haft ont. Världens berg-o-dalbana och allt jag gjort i den här processen är att lämna ett väldigt smärtfritt prov ;)

Jag försöker såklart vara ett så bra stöd som möjligt för min älskling men det är svårt. Det här är något vi går igenom tillsammans men jag gör inget förutom att följa med. Jag vet att det är viktigt för henne att ha mig där, det är viktigt för mig också för det är något som vi gör tillsammans.

MEN… Jag känner mig hjälplös och det känns inte som att jag bidrar med något. Läkarna pratar enbart med henne, jag försöker att sticka in med små frågor ibland men de vänder sig direkt tillbaka till henne med svar. Jag förstår det då det är hon som är patienten och får gå igenom det fysiska och det är så klart 100ggr jobbigare för henne än för mig (hur mycket man än vill säga att vi båda gör det). Känner mig alltid i vägen när vi är på kliniken. Sitt här, vänta där, kom här. Jag tar allt det utan problem men jag skulle vilja dela känslan mer med henne, avlasta henne från smärtan och allt hon får gå igenom.

Måste säga att det känns lite weird när man blir inbokad som par och båda betalar patientavgift men jag får bara sitta bredvid? Varför betalar jag när jag inte gör någonting? Jag klagar inte på vården eller något vi fått därifrån utan försöker förmedla hur jag känner och hur det faktiskt går till.

Hon blir ofta väldigt trött av hormonerna och vill helst vara hemma, annars är vi båda väldigt aktiva och gör ofta mycket saker ihop. Så när hon då säger saker som: ”förlåt om jag är tråkig älskling, du kan göra nåt annat om du vill”, tycker jag synd om henne. Hon ska inte behöva ha dåligt samvete för att hon är trött, rädd för sprutor eller ledsen för att hormonerna spökar. Jag vill inget annat än att vara en man till min fru.

Om vi då ska prata om det lilla jag faktiskt får göra, Lämna ett sperma prov.

Man lämnar provet samma dag som äggplock. Jag blev uppmanad att ta provet hemma och varnad för att det eventuellt skulle vara mycket folk. Jag valde att inte göra det hemma. när j ag kommer till avdelningen där man lämnar prov så står det många män i kö (ungefär som toalett kö). Alla med en charmig mugg i handen. Man står alltså i kö till runk rummet. Den konstigaste känslan är när man är näst på tur och dörren öppnas upp, ut kommer en man med sin fyllda burk och så ska man gå in direkt efter. INTE det mest upphetsande känsla jag haft men det måste göras.

Väl inne i rummet finns en typisk sjukhus säng, tavlor på något par som kramas och en box på väggen. Boxen innehåller gamla porrtidningar från 90-talet, innan iphonen fanns (alla män vet exakt vad jag menar med iphonen och alla kvinnor.. låt era män va!) haha. Jättecharmigt place. Jag hade jävligt svårt att ens börja och jag var nog borta i 30 min minst. Tillslut var jobbet gjort och det var min tur att gå ut ur rummet och möta nästa man som skulle in. Efter det ställer man sig i kö och lämnar in sitt prov.. DONE.

Jag tränar extremt mycket och jobbar som PT. Aldrig efter ett pass har jag velat duscha mer än vad jag ville efter detta.

Vi alla män får se till att finnas där hela tiden även om det klagas,gnälls eller bråkas. Utan allt sådant så hade dem nog mått ännu sämre. Jag tror känslan av att veta att dem har någon att ta ut det på lugnar ner dem. Hade vi inte varit där alls hade det ju inte blivit någon ivf överhuvudtaget så hur hjälplösa vi än känner oss så är vi en stor del av processen!

Kevin out