I september förra året var vi tvungna att avbryta vår graviditet i v.22. Det absolut tuffaste vi någonsin varit med om i hela vårt liv. Idag är jag otrolig lycklig och tacksam livet men inte en dag eller en minut går förbi utan att jag tänker på vår lilla prins som alldeles för tidigt fick lämna oss. De fyra veckorna från att vi fick reda på att något var fel fram tills förlossningen kändes som ett helt eget liv och tid och rum existerade inte. Men nu när man mår bra (trots att det är väldigt upp och ner) så reflekterar man över vad som hände och man försöker liksom städa upp i hjärna och hjärta. Man försöker få en så klar bild som möjligt av vad som hände. -Vad sa läkaren?, hur hanterade dem oss och situationen? fick vi det vi behövde? hade vi klarat oss igenom detta utan familj och vänner? Det är vissa personer som fastnar hos en och det är både positiva situationer och tyvärr negativ och idag har jag faktiskt tänkt mycket på kuratorn och läkaren som vi fick träffa. Det var en solig eftermiddag i September som vi blev kallade till kuratorn på Huddinge sjukhus. Vi var där för att vi hade bestämt att avbryta graviditeten efter vårt besök hos läkarna i Uppsala. Vi trodde att vi skulle få komma dit och äntligen få det stöd som vi behövde och kommer behöva nu när vi ska gå igenom något så omänskligt. Jag kan verkligen blunda och uppleva det igen. Hon möter upp oss i väntrummet och vi följer med henne in på rummet. jag sitter helt tyst och bara stirrar rakt ut genom fönstret. Hon är stel och känns nervös och en av de första frågorna hon ställer är som följer: Kuratorn -Har ni upplevt den här typen av sorg tidigare? Jag sitter tyst Kevin försöker svara något men vi båda är helt "döda" inombords och rädda för framtiden. Jag tittar till slut upp på henne och säger: Nej vi har aldrig förväntat oss liv som tagits ifrån oss. Ja, jag har förlorat min mormor och Kevin sin farmor men de var äldre och sjuka så det var mer förväntat. Hon blir tyst och stämningen i rummet är stel. Hon förklarar att tiden för att själv få bestämma om man vill genomföra en abort/avbryta graviditet har passerat och att vi nu behöver ett godkännande från socialstyrelsen. Jag får skriva under papper för att ansöka om ett godkännande för avbrytandet. Efter det så frågar hon oss om vi har bestämt om vi ska kremera eller begrava barnet. Under hela den här tiden så känner jag min lilla ängel sparka i magen och att få den frågan gör inget lättare bara värre, jag bara gråter och gråter och Kevin gör sitt bästa för att artigt försöka svara på hennes "dumma" frågor. Efter 30 konstiga minuter med att prata om vi ska kremera eller begrava, vart vi vill sprida askan m.m talar hon tydligt om att det kan ta upp till 1-2 veckor innan ett avbrytande kan ske! Jag titta henne rakt in i ögonen och frågade henne: Tror du att jag kan gå två veckor till med mitt barn levandes i magen och veta om att det ska tas bort? Tror du att jag kommer klara av det? Nej, jag kommer hoppa framför ett tåg för det är det jag känner för att göra. Om mitt barn ska dö så vill jag dö med det. Vi trodde att vi kommit hit idag för att vi ska få hjälp. För att vi ska få stöd och någon att prata med som kan hjälpa oss att ta oss igenom detta. Hon blir lite nervös och till slut frågar hon mig: Har ni fått en vårdplan? - Nej vi har inte fått en vårdplan, vi är här hos dig för att vi för två dagar sedan bestämde oss för att avbryta graviditet. Hon ringer upp till fostermedicin och pratar med läkaren där och han säger att vi har en tid hos honom kl.15.00 samma dag. Så efter att vi inte fått något stöd eller hjälp från kuratorn skickas vi upp till läkaren på fostermedicin. Kevin är tvungen att ta ett samtal så jag får gå in till honom själv. Den här underbara läkaren har kallat dit oss för att fråga om det ok för honom att forska på barnet. Markiz - Varför ska du göra det? Läkare - Det kan vara bra för er att få svar på om vi hittar något annat på barnet som är avvikande? Markiz - Om du hittar något mer som är avvikande kan du då dra slutsatsen att det pga av avvikelsen på njurarna blivit så? Läkaren: Nej! Markiz - Bra då har vi pratat klart om det och jag kommer inte ge dig mitt barn att forska på. För ni har sagt att detta inte var något ärftligt eller någon kromosomavvikelse utan att det blivit fel i celldelning och att det är väldigt ovanligt. Barnet var friskt och allt annat såg bra ut, visst? Läkaren- Ja! Men det kan vara skönt att vet om det finns något annat? Markiz - Nej, du kommer inte få mitt barn. Slut diskuterat. Jag är här för att få en vårdplan. Läkare: Det ska du få av kuratorn. Markiz - Hon sa att vi ska få det av dig, det var därför vi kom upp hit. Läkaren - Nej det är inte av mig. Kevin kommer in rummet. Jag förklara för Kevin va läkare bett om och att det inte är av honom vi ska få vårdplanen. Kevin blir sjukt arg och försöker förklara för läkaren av vi behöver deras hjälp och att vi inte vet vem vi ska vända oss till. Läkaren säger att han förstår och säger att dem kommer höra av sig. Innan vi lämnar rummet frågar idiotläkaren: -Hur fick ni Uppsala sjukhus att ta emot er, känner ni någon där? HUR kan de vara viktigt för honom, är det inte viktigt för honom att hjälpa oss..?? Två människor vars liv har fallerat. Det var viktigare att veta hur vi fick hjälp i Uppsala och om han får forska på mitt barn, vilken jävla idiot!! Jag lämnar rummet gråtandes och vi går till hissen för att åka hem. När vi kommer ner och jag kliver av så känner jag bara.. nej nu får det fan va nog! Det får inte gå till på det här sättet. De kan inte hålla på och skicka runt oss och inte ta sitt ansvar. Så jag bestämmer mig för att gå tillbaka till kuratorn. Vi ringer på och blir insläppta, hon möter oss igen i väntrummet och leder sedan in oss på hennes rum och frågar vad som har hänt. Markiz - Vi fick ingen vårdplan av Läkaren, han hänvisade till dig! Kuratorn - Men nej det är ju han som ska ge det till er.. Markiz - Jag skiter fullständigt i hur ni internt fördelar arbetsuppgifterna, lös det bara. Kuratorn - Jag ringer honom. Kuratorn förflyttar sig till sitt skrivbord, sätter sig ner och lyfter telefonen och ringer. Hon vänder sig i stolen mot oss och kommer samtidigt åt sin datormus. Hennes skärm lyser upp och på den ser jag en massa bilder av mig på själv google! Ja ni läste rätt!! hon sitter på arbetstid och googlar sina patienter. Samtidigt ringer Kevins mamma för att se hur det har gått för oss. Kevin går ut ur rummet och svarar. Han förklarar situationen och även att vi precis upptäckt att kuratorn googlat oss. Hon ber om att få prata med henne. Hon talar om för henne att hon ska hjälpa oss och inte googla sina patienter. Hon blir tyst och ursäktar sig på ett sätt som att det skulle vara någon annan som de pratar om, alltså som att hon bad om ursäkt för någon annans beteende och inte sitt eget. Kort efter det lägger de på. Kuratorn: Som det ser ut nu kommer ni få en tid tidigast om 1-2 veckor. Markiz - Kommer inte på frågan. Det ska va över nu på fredag. Kuratorn: Jag ska se vad jag ska göra. Kommer ringa socialstyrelsen direkt imorgon och se om de kan se över ert fall och godkänna avbrytandet lite tidigare. Från att det va helt omöjligt till att det helt plötsligt gick. Hon titta på oss o säger: - Jag vill be om ursäkt för att jag googlade på dig Markiz, det är integritetskränkande och ett tjänstefel. Men när du kom in här i rummet så blev jag nervös av dig och jag vet inte varför. Kändes som att vi hade träffats förut, tänkte att du kanske var en granne. Men jag vill verkligen be om ursäkt för det och jag förstår om ni vill göra en anmälan. Hon gråter under hela tiden som hon ber om ursäkt och jag känner bara wow.... vilken jävla gris. När jag sitter här och gråter och försöker få dig att förstå att jag är självmordsbenägen och inte orkar leva så kan du inte hjälpa mig. Men när du blir påkommen och rädd för att vi ska göra en anmälan så går det att lösa på några dagar. Får det gå till på det här sättet? Jag tänker ofta på henne och Läkaren. Jag ser mig själv trots allt som en stark människa och det är inget konstigt att vi är olika starka. Men tänk om en människa som inte är lika stark ska mötas av dessa två människor i vården. Två människor som inte verkar bry sig och helt har glömt bort att dem jobbar med människor. Vi valde att inte anmäla henne för att vi uppfattade att hon hade familj och barn och vi vill inte straffa barnen och familjen för hennes idiotiska beteende. Även fast det har gått några månader så kan jag inte sluta tänka på den dagen. Den känns overklig och bara fel från början till slut. Inte helt lätt att skriva detta inlägg, har försökt börja i flera dagar. LOVe Markiz
