Det är idag 8 dagar sedan vi satte in vårt lilla embryo och det har varit så härligt att gå runt och veta att det lilla embryot är där. Men idag vaknade jag med ångest- tänk om det inte fäster. Det var näst intill omöjligt att föra in "Lutinus" idag. Det ville liksom inte in hela vägen och det väckte också någon oviss känsla som bara gjorde att kroppen kändes tyngre. Jag är så otroligt rädd för att det inte ska fästa, längtan efter ett barn är så otroligt stor vilket gör att rädslan blir så enorm. Ovissheten och väntan är för ett kotroll freak som mig det värsta. Hur hanterar man den här känslan? För det spelar faktiskt ingen roll vad någon säger den försvinner inte, jag kanske vaknar upp imorgon och berg-o-dalbanan är påväg tillbaka upp men just nu känns det som att jag kommer störta. Så långt kvar tills vi ska göra testet! Jag försöker sysselsätta mig med annat och jag har lagat massa god mat och gjort egen pasta. Hur gör ni när hormonerna och känslorna tar över, hur uppmuntrar ni er? Jag har trotts att mina känslor är på möte i helvetet lyckats ha två helt jävla heaven-sent möten med två grymma kvinnor och det är mycket kul på gång med mitt arbete kring maten. Jag hoppas att det här är det ända depp inlägget jag gör för jag är all about happines!
