Hello! Går igenom en tuff period med mig själv och kände att det kan vara värt att dela med mig av mina tankar! Jag är en väldigt framåt, orädd och ärlig person. En person som vågar ta plats och visa känslor. Jag upplever mig själv som omsorgsfull, empatisk och ödmjuk. Jag älskar att kunna hjälpa till och göra för människorna i min omgivning. Jag har i hela mitt liv blivit tillsagd att jag i min starka och orädda person måste ge plats åt andra och jag måste kliva ner. Nu har det den tillsägelse kommit i kapp mig känslomässigt och jag känner inte igen den här personen. Jag är rädd, osäker och känner att jag håller tillbaka. Vart är Markiz den modiga Markiz som tror på sig själv och vågar? Just nu känner jag mig alltid som fel och jag är så otroligt obekväm. Det är svårt att vara sig själv genom att försöka möta andra människors förväntningar. Det är ett omöjligt uppdrag att försöka vara alla tillags det ända det skapar är en känsla hos mig som att jag är fel och jag har helt tappat bort mig själv. Jag är inte bekväm att vara runt människor för jag orkar inte försöka komma på vad och hur det vill att jag ska vara för att bli omtyckt. Alla vill vi vara omtyckta men mina föräldrar uppfostrade mig till att jag ska vara snäll och respektfull men aldrig vara någon som andra vill. - Då kommer du att tappa bort dig själv och bli ingen. Det viktigaste för mig är att försöka vara en bra människa, fru, vän, syster dotter ja alla titlar som jag har och jag är långt ifrån felfri men senaste åren har jag tappat bort mig själv och givit utrymme till vissa människor att sparka på den Markiz som jag tycker är bra. Vart går gränsen tycker ni? Hur mycket ska man anpassa sig? Varför måste att vara modig, framåt och stark vara det som ska tonas ner för att ge plats åt det som är tvärt emot. Det skulle ju inte vara ok om jag sa - Men va fan tuffa till dig och snälla ta lite jävla plats du är så feg! Så varför ska det vara ok för någon att säga så till mig. Varför ska extroverta person behöva ta psykiska sparkar men inte de introverta personerna? Varför ska någon annan över huvudtaget säg till någon annan att den är fel eller borde ändra sig? Jag är så trött på det och jag gråter när jag skriver det här inlägget! Så många människor har fått mig att känna att jag är FEL! Det har applicerat sin låga självkänsla och dåliga självförtroende på mig och jag är inte alls bekväm att ha på mig den här jackan jag vet liksom inte hur man bär upp den. Den liksom påverkar mig i alla mina relationer. Vad det tillslut landar i är känslan av att inte vara värd att älskas som man är och det är det värsta en människa kan känna. Jag har det senaste tiden brutit med människor som får mig att känna så här och går idag KBT för att få hjälp att jobba bort det dåliga mönstret som jag sugits in i. Jag vill dela med mig av detta för jag får känslan att vi är många som känner oss rädda för att vara oss! Våga vara du oavsett vad andra tycker. Förlorar heller människor som inte vill acceptera mig, än att förlora mig själv. Det är ensamt utan vänner men inte så ensamt som att vara utan sig själv! LOVe Markiz Talhaoui Tainton
