Livet är en fest och allt vi gör måste firas även det som är jobbigt. Kan vi njuta av alla de bra stunder som kommer till oss så kommer de jobbiga stunderna inte vara lika jobbiga. Vi måste våga hoppas och tro på att det som vi drömmer om och kämpar för kommer att slå in. Viktigast av allt är att våga dela sitt liv med de människor som man väljer att ha runt sig, då blir lycka större och olycka mindre. Äggplocket igår kändes men inte alls mycket. Man minns inte så mycket och när man vaknar upp och det är klart känns det som att det bara gått fem minuter. Ingreppet tar ca 20-30 minuter. Det gjorde ont efteråt och jag var sjukt öm hela dagen och kvällen igår, även idag fast inte lika mycket. Är man nervös och rädd för sticken så kan man be om lugnande som man tar i samband med värktabletterna när man kommer dit. Det går till typ så här: Man får komma dit på morgon vid klockan 8 och då får man byta om till den sexiga sjukhus outfiten. Dem sätter in ett litet rör i armen och i samband med det så får man även två smärtstillande och en lugnande om man vill. Sedan får man ligga och vila fram tills det är ens tur. När det tillslut blir din tur hämtar dem dig och din partner, han btw måste också ha på sig en sexig outfit. Inne i "operationssalen" finns läkare och barnmorska samt en embryolog som sitter på andra sidan "köksluckan". haha det ser precis ut som på en resturang med öppet kök. Du får lägga dig i tronen med bena upp i vädret, barnmorskan ger dig morfin och sen checkar du ut och det plockar "aka"tömmer äggblåsorna. Det är ju så att den sista sprutan som vi tar "Ovitrellern" ser till att äggen släpper från väggen in äggblåsan. Man är ju halvt vaken och känner lite stick men av det lilla jag minns så var det ballt att se alla svarta äggblåsor tömmas. Efter ett tufft äggplock med gott resultat så åkte vi hem, kollade på film och sov lite. Vi har tillsammans bestämt att vi måste fira varje steg i IVF -behandlingen och njuta av de delar som går bra. Med svullen mage och uppknäppta byxor åt vi igår kväll middag på en italiensk resturang "Un Poco" på Karlavägen 13. De har verkligen god mat och grym pasta men framför allt så är deras förrätter gudomliga, en burrata som slår alla burratas. [caption id="attachment_356" align="aligncenter" width="1024"] Svullen magen = uppknäppta byxor[/caption] [caption id="attachment_349" align="aligncenter" width="768"] Ravioli m. Ricotta, parmesan, bryntsalviasmör & mandel[/caption] [caption id="attachment_358" align="aligncenter" width="768"] Världens bästa man <3[/caption] [caption id="attachment_350" align="aligncenter" width="768"] Linguine ai Frutti di Mare m. Tigerräkor, bläckfisk, blåmusslor, peperoncino & vitlök[/caption] [caption id="attachment_354" align="aligncenter" width="1024"] Lättgrillad tonfisk , jalapeno, yuzu & tryffelvinigrette[/caption] Imorgon är det dags för återföring och jag är nervös. Vad gör man efter? Åker man hem och lägger sig med bena i luften, går man en promenad, mediterar man eller lever man bara som vanligt? Jag har bett Kevin filma så ni kan få se den lilla vita pricken som med gudshjälp ska bli vårt barn. Så häftigt, längtar. Det här steget är ju det bästa och värsta för efter det så är det väntan och tålamod som krävs. Det är ju väldigt mycket känslor men jag kämpar verkligen med att ge de positiva känslorna mest plats. Känner verkligen att jag är i trygga händer och läkaren som jag har haft genom hela behandlingen är så noggrann och trygg. Han säger inte så mycket när han undersöker mig men för ett kontrollfreak som mig är det bara bra. Jag slipper tolka och grubbla över vad han sa eller vad han egentligen menade. Jag slipper googla!!!! De var rädda att jag skulle bli överstimulerad och att det skulle bildas vätska i buken, har någon vart med om det? och ni som varit det fick ni tabletter? Jag ska ta tabletter fram tills gravtest dagen. LOVe M
