Sorg gör att en del av våra drömmar, förhoppningar och förväntningar om framtiden spricker. Det har gått 3 1/2 år sen han lämnade min kropp efter honom har livet givit mig så mycket och jag är så tacksam. Men inte en dag går förbi utan att jag tänker på honom. Ofta kan samma ångest som kom över mig när vi förstod att vi skulle avbryta skölja över mig. Vid någon tidpunkt efter en förlust påbörjar vår hjärna en genomgång för att finna det som aldrig blev sagt eller fullbordat. Jag försöker säga till mig själv att jag inte ångrar något, men nu när jag är mamma och har två barn till, brukar ångesten krypa fram. Varför höll jag inte honom, varför kramade jag inte honom, HUR KUNDE JAG INTE GÖRA DET? Svaret på alla dessa frågor är rädslan. Jag var rädd helt jävla LIVRÄDD! För att läka sorgen över en förlust behöver vi ta reda på alla outtalade tankar och känslor kring relationen. Att släppa taget och våga gå vidare är ett vanliga råd. Skulle vi inte göra det om vi bara visste hur? I sorgbearbeting pratar man om att det faktum att genomgången fortsätter fram till dess att kommunikationen fullbordas – något som vi ibland kan uppfatta som ett ältande. Hur kommunicerar man med något man älskat mer än livet , inte hann dit med? Betyder det att man aldrig kommer acceptera och sluta sörja? Vill jag sluta sörja? Jag vet att ingen kan ge mig svar men det känns skönt att skriva av sig. Tack för att du läste. LOVe Markiz
