Solen sken och jag började dagen med en härlig lunch på Broms med två vänner. Åt råbiff för jag tänkte att det kanske är sista gången på nio månader. Super dunder gott! Efter vi lunchat tog vi en fika och vid 14.00 hämtade Kevin upp mig, vi hade tid för insättning kl.15.00. På vägen ut till Huddinge var vi så nervösa och båda kände en oro i kroppen. Blev några ägg befruktade? Hur många? Kommer livmodern se bra ut? Dessa frågor snurrade runt i våra huvuden. När vi kommer fram till Flemingsberg är solen påväg ner och är helt jävla magisk, "we were riding in to the sunset". Jag ringde min mamma på vägen, hon och min stora syster är dem som kan få mig lugn. Min mammas råd var att slappna av och att fylla mitt hjärta med lycka och positivitet. Det gjorde jag och efter det samtalet skratta jag och kevin hela vägen in på kliniken när vi bytte om till den sexiga outfiten, högt skrattade vi så hela kliniken hörde oss. Väl inne i operationssalen fick vi veta att befruktningen gått bra, att våra embryon såg bra ut och de idag kommer att sätta in ett som var mycket bra. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att se den lilla vita pricken på skärmen. Hela ens själ och hjärta fylls med kärlek och längtan efter ens barn. När man kommer in i operationssalen måste emryologen ta namn och personnummer för kontroll. Man har alltså barnmorskan, läkaren och Kevin i salen och på andra sidan i "resturang" luckan sitter embryologen. Jag får lägga mig i stolen med benen upp som vanligt, man kör in ett verktyg (vet inte va det heter) som ser till att slidan öppnas upp så att läkaren kan do the magic. De för in en kateter medan barnmorskan håller ultraljudet på magen så att läkaren hela tiden kan se livmodern. Man vill nämligen släppa embryot på ett speciellt ställe i livmodern. Det har jag även läst om på nätet. När kateten är på plats får läkaren en lång spruta av embryologen som han kör in och trycker försiktigt på. På skärmen ser vi den vita pricken och då säger läkaren till embryologen... mitt i prick. Just nu är jag bara lycklig och så klart lite rädd. Har ringt min mamma och smsat två kompisar och frågat... tror in att den kan ramla ut? hahah Vågar knappt kissa. Det vi har framför oss nu är väntan och uppkörning av Lutinus tre gånger om dagen. Nu måste vi alla tillsammans (så klart ni som vill) hålla tummarna att den lilla pricken som vi älskar mer än allt fastnar där och vill vara där i 9 månader. Jag hoppas att det har gått bra för alla er som just nu gör en IVF-Behandling. LOVe Markiz
