Jag summerar detta decenniet med orden förändring, utmaning och kärlek. Det senaste 3 åren har vart som att kliva in i en virvelvind och hoppas på att lyckas landa med båda fötterna på jorden. 2016 började vi vår IVF resa samtidigt som jag planerade ett bröllop. Lyckligtvis blev jag gravid, en graviditet som jag sent fick avbryta pga av att vår son Marvin hade missbildningar på njurar. Snabbt efter det började vår nya IVF resa och innan vi lämnade 2016 var jag gravid med Liora. Den graviditeten var en magisk bergodalbana med lyckan av att att få ett barn och en ständig rädsla av att förlora henna. Gud var med oss och augusti 2017 fick vi Liora och lyckan sköljde över oss. I bebis bubblan var vi länge. I den ständiga lyckan kom till slut den underliggande verkligheten i kapp oss. Vem vårdar våran relation? Hur mår han? Hur mår jag? Har vi bearbetat sorgen av Marvin? Kommer den sorgen någonsin försvinna? Hur hanterar vi den tillsammans och även individuellt. Det här var frågor som surrade runt i mitt huvud och blev extremt påtagliga. Jag har lätt att prata om tankar och känslor men min man har inte det. Är det manlig/ kvinnligt? Livet springer på och sommaren 2018 får vi beskedet om att vi väntar Sade, denna gången på naturlig väg. Med en extremt lycka och tacksamhet kunde jag inte släppa rädslan av hur gör vi nu, vi har inte ens landat i vårt första barn. Stora förändringar i livet var redan på gång, Kevin skulle byta jobb och jag hade anlitat en agent som skulle hjälpa mig att driva upp min affär men efter 6 månader hade hon fakturerat 300.000 SEK men inte genererat ett ända uppdrag. Ett skit+lyckligt slut på 2018. Ekonomin i skogen och Sade på väg. Blandade känslor. Mycket stress och mycket rädslor. Hon kommer och lyckan och skräcken av att ha två barn är nu ett faktum. 2019 har vart ett tufft men kärleksfullt år. Jag har ställts inför många utmaningar främst i min relation. Den har verkligen vart svårt. Det tog tid att hitta balansen i oss, många gånger kände jag att vi inte har något kvar, det är bara barnen som håller ihop oss. Men det som har räddat oss är att vi började prata med varandra och efter många timmar av samtal, tjafs och kärlek hittade vi ett sätt som gör att vi får tid för varandra. Vår bröllopsdag är den 11 juni. Så varje månad den 11:e har vi ”date night” och vi planerar varannan gång. Vissa gånger är vi bara hemma och äter god mat och dricker vin när barnen har lagt sig andra gånger lyckas vi få barnvakt och då kanske vi sover borta eller går på bio och bara är Markiz och Kevin. Jag är stolt över oss, vi har tagit oss igenom en tuff resa och hittat tillbaka till varandra men det är ett arbete som aldrig slutar. Nu när man har barn och jobbar och allt i livet så är det de små gesterna som räknas. 2020 kommer att handla om min familj, vänner, mat och kärlek. Hur har ditt 2019 och vad ska du göra annorlunda 2020? LOvE Markiz
