För 4år sedan började mina sex sista dagar med dig.. Du var livlig och varje spark eller rörelse var som en ocean av kärlek. Min kärlek till dig växte sig starkare med varje rörelse och hoppet om att läkaren vid nästa läkar besök skulle säga -det finns fostervatten och jag ser urinblåsan var stor. Dagarna fylldes av en konstig mix av känslor. Jag trodde aldrig att man kunde känna sorg, lycka, ångest och hopp i samma andetag. Mina dagar fylldes av samtal med dig och böner om att du skulle få stanna hos oss. När jag tänker tillbaka på den perioden känns allt som en dag. Vissa dagar försöker jag sortera upp minuterna, timmarna, dagarna och veckorna men det är svårt. Varje natt kramade jag om min mage, dig och försökte få dig att känna den kärleken jag kände för dig. Min blick skulle aldrig få möta din. Dina kinder skulle aldrig få en puss. Jag skulle aldrig få höra ditt skratt eller gråt. Jag fick aldrig höra dig säga mamma. Du gav mig så mycket Marvin och du ger mig så mycket varje dag. Du öppnade upp min hjärna och mitt hjärta och varje dag gör jag allt för att vara en bättre människa. Jag vill hjälpa, visa kärlek, stärka människor med den styrkan du gav mig. Jag vågar förlåta, jag vågar acceptera, jag vågar gå vidare och jag vågar visa kärlek. Inget av dessa känslor är längre läskiga. Det finns inget att förlora bara att vinna. Jag kände länge att jag hade förlorat. Men du lärde mig att även om det känns som en förlust måste jag se vad jag har fått och njuta av det. Det är precis det jag gör! Jag njuter av den lyckan och även sorgen vi fick dela den tiden som du var med oss. När jag tittar på dina systrar så visar gud mig vem du hade varit och han skänker mig det skratt som jag då trodde att jag hade förlorat med dig. Min Marvin jag älskar dig och det går inte en dag utan att jag tänker eller pratar om dig. Du är en dela av oss och faktiskt grunden till den familjen som vi är idag. Tack för att du valde mig och pappa vi älskar dig. LOVe Markiz
