Hej fina ni, Det har varit en tuff natt svårt att sova och mycket mardrömmar. Jag inser att rädslan för det som hände förra graviditeten hela tiden ligger nära. Igår beställde vi sushi på hotellet och efter jag ätit det fick jag sådan ångest och rädsla över att det på något sätt skulle kunna påverka fostret. Kvällen slutade i tårar och jag somnade tidigt, men jag sov inge bra. Hade en tung oro och ångest. Just nu är det många tankar som snurrar- tänk om jag ätit eller gjort något som kommer att skada mitt barn? Läser just nu en bok som är sjukt bra "Compassion effekten, att utveckla självtillit och inre trygghet" den handlar om att med hjälp av att bygga självmedkänsla kan vi möta livets svårigheter med värme, vänlighet, omsorg och förståelse istället för själv kritik och krav på oss. Just nu läser jag ett kapitel om bla. rädslor i dess olika former, kontrollförlust och kraften att vara sårbar. När vi förlorade vårt första barn blev jag så otroligt medveten och tacksam över det som jag har och med har så menar jag inte det materialistiska utan vad jag menar med det är en tacksamhet åt att få vakna frisk varje dag, få älska och älskas. Tacksam för de människorna som jag har i mitt liv och som väljer att mig i sina liv. Men trots det ljusa som kom med det tuffa så kommer de dagarna där rädslan och ångesten är starkare. I boken skriver man om att genom att känna positiva känslor kan man känna kontrollförlust. När vi utvecklar sjävlmedkänsla innebär det att vi riktar positiva känslor som glädje och intresse mot oss själva. Funktionen hos dessa känslor är att bry sig om och vilja att det ska bli bra. Men det kan finnas hinder för att aktivera värme, omtanke och förståelse för sig själv i svåra situationer. Detta kan bero på att det positiva har som funktion att få oss att släppa kontrollen för en stund och vara i nuet. Men den känslan kan leda till motstånd för dem som har varit med om tuffa motgångar. Just detta har jag och min psykolog pratat mycket om. När jag började gå till henne hade jag en stark känsla av att jag inte var värd att få vara lycklig och vissa dagar när jag kände mig som mest nere växer rädslan och oron, den ena tanken föder den andra. Jag undrar: klandrar jag mig själv för det som hände vårt första barn? Tankar som: åt jag något, gjorde jag något som påverkade mitt barns utveckling? Kommer dessa tankar och känslor någonsin försvinna Eller blir det bara mer och mer en del av mig? Kommer jag till slut accepterar dem och inte blir lika rädd för dem? Jag vet inte, men jag försöker acceptera mina tankar och de dagarna som är tuffare. LOVe Markiz
