Varför ska vi inte prata om det som inte är det "normala", vem har skrivit alla dessa regler och bestämt vad som är tabu och inte? Vid båda mina graviditeter har jag blivit tipsad om att inte säga till någon att jag är gravid. Min första graviditet var det bara min och min man Kevins familj och de allra närmsta vännerna som visste. Jag kände mig hela tiden nervös, rädslan av att om någon får reda på det här så kommer det att gå fel bara växte och växte och jag blev bara räddare och räddare. Det resulterade i att jag aldrig njöt utan snarare tyckte att det var jobbigt att min kropp helt plötsligt togs över av någon annan och när det slutade som det gjorde var det som att jag aldrig hade vart gravid på riktigt. Det som jag också insåg var att många hade svårt att förstå att efter insättning av embryot så är allt precis som en vanlig graviditet. Man är inte längre i IVF processen man är som alla andra som blivit gravida den naturliga vägen, så sluta behandla oss som att det är en större risk att vi kommer att få missfall eller att något annat ska gå tokigt. Lägg inte över er okunskap och rädsla på oss när vi är som lyckligast. Jag älskar öppenhet och i.o.m min totala öppenhet nu i min andra graviditet så vågar jag känna, njuta, göra namn listor och planera barnrum etc. Tack vara min öppenhet kring behandlingen IVF så förstår min familj och vänner mycket mer om processen. Många av er läsare har vågat öppna upp och ta första steget till hjälpen men trots det så är det många som skriver att ni inte berättat för någon i er omgivning att ni går igenom detta och det gör mig ledsen. Det är redan en tuff resa som det är och att dessutom behöva undanhålla det för familj/vänner kommer bara att göra processen tyngre för er. Våga prata om sådant som gör andra obekväma! Det är inte skamligt att behöva få hjälp, det är en blessing att hjälpen finns <3
